Kultur · Kyiv, Ukraina
Hur festar man i Ukraina?
En helg på festivalen Brave! Factory, som hölls i Kyiv den 22-23 augusti 2026.
Jag åkte till Kyiv mest av yrkesskäl: en annan drug checking-organisation, Drugstore, skulle arbeta på Brave-festivalen. Jag ville lära mig av deras erfarenheter och kom överens med Drugstores Galya Sergienko om att besöka deras kontor, se hur de förbereder sig inför raven och se dem i arbete. Av en slump hade mina vänner också sagt att Brave är en av de bästa festivalerna som finns, så min nyfikenhet väcktes på riktigt.
Det finns inget val
Drugstore är en del av den ideella organisationen Alliance for Public Health, som stöder allt från sjukvård till civila nära fronten till utdelning av grundläggande skademinimerande material som informationsmaterial om droger, kit för säkrare sniffning och reagenstestkit.
När jag kommer fram till Drugstores kontor möter Galyas kollega Margarita mig utanför den historiska sjukhusbyggnad där de håller till, och vi går in tillsammans. I korridorlabyrinten berättar hon hur givande deras arbete är, till exempel att ordna föreläsningar om ämnen som har med droger att göra. Man märker att unga människor vill minska riskerna och lära sig, om det går. Tyvärr är det svårare nu: på grund av den pågående mobiliseringen drar sig folk för att gå ut.
Under tiden packar Drugstore inför Brave och jag får se en del av deras material. Snygga designer på sniffningskiten, en egen version av TripSits välkända tabell över droginteraktioner, olika sorters kondomer, ett kylskåp fullt med reagenstester och mycket mer.
”Kyiv lever sitt eget liv vad som än händer, folk är redan vana vid det. För det finns inget val.”
Galya, Drugstore
När jag frågar om de har sett några konstiga droger, och vem som använder dem, svarar Drugstores Olya ”Det är den nya generationen”. Sedan den fullskaliga invasionen började har användningen av syntetiska centralstimulerande droger ökat i Ukraina, medan utbudet av lagliga alternativ har omfattat syntetiska cannabinoider och kratom. På senare tid har fler nya psykoaktiva substanser förbjudits, och drogerna syns nu åtminstone mindre öppet, om man nu kan kalla det en förbättring.
Vi pratar också om mefedron, de moderna centralstimulerande drogernas kung, och pregabalin. Det senare är en dämpande drog, mest känd under varumärket Lyrica. Doseringen skiljer sig enormt från person till person, och effekten ligger någonstans mellan alkohol, Xanax och ketamin.
Att sitta på ett kafé i Ukraina och prata avslappnat om droger kändes märkligt. Alla jag kände hade kallat resan en dålig idé, berättade jag för Olya.
”Ja, och? Det är en dålig idé att bo här, men vi gör det ändå.”
Olya, Drugstore
Nästa dag
Brave! Factory öppnade portarna i den gamla Dovzhenko-filmstudion i Kyiv. Det börjar mitt på dagen, eftersom alla måste hinna hem före midnatt när utegångsförbudet börjar. Dagfester är det nya normala, och det innebär en helt annan upplevelse än för några år sedan, som jag fick höra av den rutinerade raveraren Serhii.
”Nu är det ingenting. Om du bara hade sett hur det var på Brave i Metrobud. Tre eller fyra tusen människor vid en scen.”
Serhii
Serhii jobbade tidigare i Polen men återvände till Ukraina efter fullskaleinvasionen 2022. Han har nog bott och arbetat i fler polska städer än jag ens har besökt, trots att jag är född där. Medan vi pratade kom en kvinna förbi med en hund. Hon lade märke till Serhiis skadade ben och sa något tyst till honom på ukrainska. Han svarade att han bara hade gjort vad han kunde.
Jag skulle dö om jag inte levde
Nu är han ute ur militärtjänsten och håller sig sysselsatt. Passionen för fotboll och musik driver honom att göra båda mer tillgängliga i hemstaden Ternopil. Han visade mig bilder på en fotbollsplan han hade byggt och berättade att han sett lika stora byggnader helt utplånade av ryska bomber.
”Jag skulle dö om jag inte levde. Varje dag händer något. Varje natt kan bli den sista. Människor i Ukraina vill leva, inte dö. Jag vill att alla ska få leva och ha roligt, inte vara i krig.”
Serhii
Hur ska man överleva utan det här?
Vid Drugstores informationsmonter träffade jag Anastasia, en lokal DJ som kommit till festivalen med två väninnor. Anastasia är hemmastadd både på Kyivs dansgolv och bakom skivspelarna, tar lektioner hos det legendariska klubbkollektivet Closer och har festat med dem i flera år. På frågan om hur det är att gå på rave i krigstid svarar hon:
”Hur ska man överleva den här skiten utan det?”
Anastasia
”Hon är vår guide också”, sa hennes väninnor stolt medan jag klottrade ner namnen på artisterna de rekommenderade. De lokala artisterna Igor Glushko, Roman K. och Sasha Shults hamnade snabbt bland favoriterna i mitt schema. Senare samma kväll väntade ett framträdande av Mezerg, en fransk artist som spelar på ett specialbyggt instrument som kombinerar theremin, keyboard och slagverk.
Precis innan Mezerg började ropade någon i publiken klassikern: ”Putin är en kuk! Välkommen till Ukraina!”
Rave handlar om att vara i stunden, här, nu, tillsammans. Många artister talade direkt om kriget eller tackade våra försvarare för deras uppoffringar. Folk dansade till Hidden Element med blicken på namnen på ukrainska städer under ockupation, andra poserade för foton vid konstinstallationer som satts upp i stället för fönster som förstörts i en rysk attack.
”Dubbel syn är en nödvändighet när man har en sådan verklighet”, skriver Anastasia till mig senare.
”Den får mig att tänka på tillståndet mellan trasig och hel.”
Dima, festivalbesökare
Ukraina är mitt hem
Jag stötte på Tatyana när hon lyssnade på Sweely, en fransk DJ som spelade på Dvir-scenen. Hon frågade vad som hade fört mig till Kyiv, och vi pratade om skademinimering och testkit för att testa droger. Själv använder hon inga droger, men hon älskar rött och svart te. Vi hade tur och hittade lite på vägen till technon på Topka-scenen.
”Jag arbetade tidigare med internationellt bistånd, i Irak och Afghanistan. Jag bor i Mexiko, men nu kom jag hit, för Ukraina är mitt hem.”
Tatyana
Tatyana var inte säker på om hon skulle gå på efterfesten på Closer helgen därpå. Hon har ansvar på ett djurhem utanför Kyiv, där hon hjälper hundar från hela Ukraina. Men hon får allt att gå ihop ändå, inget hinder är för stort: ”Om du är intresserad blir det en till festival i september, då är du välkommen att komma.”
Senare
Jag tog farväl, ”do pobachennia”, av Drugstores crew och gav mig av mot bussen tillbaka till Polen. Precis när Eric Cloutiers avslutande DJ-set tog slut dök en flyglarmsnotis upp i min telefon. För det finns förstås en app för det.
Jag frågade en person som stod i närheten var skyddsrummet låg. Skulle vi gå ner i tunnelbanan? Personen tittade förvånat på mig, log och skrattade bara.
Utan att vilja dramatisera: jag skulle ändå ta tunnelbanan, så jag gick mot skyddsrummet. På gatan frågade jag en tjej som gick förbi om hon visste något mer om vad som pågick. Hon visade mig en gruppchatt på Telegram som följer ”ankomster”. Så kan man veta om ens egen stadsdel är måltavla eller inte, vilket kan vara mer exakt än larmen för hela staden.
Enligt chatten borde vi klara oss. Men när vi passerade under en trafikerad gata blev det mindre tydligt om det vi hörde var bilavgaser eller Shahed-drönare.
Vi började gå fortare. Vi hade ställen att vara på. Dags att åka hem.
Stöd Ukraina nu. Bidra till hjälparbetet och donera på u24.gov.ua.
